Smek och värk med Lagerkvist
Publicerat i SVD: 31 oktober 2007
På kort tid har det kommit två skivor med tonsättningar av Pär Lagerkvists lyrik. Bo Sundström (från Bo Kaspers Orkester) och Frida Öhrn (från Oh Laura) framför enbart kärleksdikter, medan Anders Carlsson även tolkar Lagerkvists expressionistiska dikter.
Bo Sundström och Frida Öhrn har profilerade röster, som möts i innerlig samklang. Men Fredrik Jonssons arrangemang är slående spänningsfria. Kompet smeker lyssnaren, men bildar också en jämntjock ljudkuliss där inget tillåts sticka ut.
Anders Carlsson har en annan attityd till materialet. Han har värkt fram skivan under femton år. Arrangemangen är kärva och tungt ödesmättade med rustika fiolstämmor, mullrande elgitarr och långsamma bluessolon. Så understryks de expressionistiska stämningarna i Ångest-dikterna, men viljan att låta det instrumentala stångas med lyriken präglar också de idylliserande dikterna.
Det finns inget smeksamt hos Anders Carlsson. Han lyfter fram lyrikens valörer med musikaliska medel, där Bo Sundström och Frida Öhrn riskerar att reducera dikten till ett jämnt flöde.
I korthet
• Bästa spår: Genom min själ och När förlåten rämnar och guden blir sedd med Anders Carlsson.
• Lyssna också på: Ingmari Dalin möter Dan Andersson
Att läsa är att lyssna.
Jag läste tidigt Lagerkvist. Och lyssnade. För den stundom såriga tonårssjälen fann jag i hans poesi en uppriktig och ibland ohämmat brysk vän. Han värjer sig inte för att dissonantiskt ställa fram människan i all sin kosmiska nakenhet. Rösten vittnade om en människa som var uppriven inför existensen och samtidigt riven av existensen. Till slut måste man nästan blunda och hålla för öronen, då det konturskarpa skriet verkligen sågar i dikt och i läsare.
Men på den avgrundssvarta arenan droppar emellanåt solflagor och tillitsfull längtan ner på det sargade jaget. Såväl omgivningens mullrande kanoner som försoningens och kärlekens möjliga mjukhet kan samsas i en och samma röst.
De skärande kontrasterna och den yviga fäktningen hos den unge diktaren ersätts efter hand av ett mer återhållet rörelseschema. Färgsättningen har modererats. Här väntar upplösning, här är avtoning, försvinnande och glömska. Lägre toner, långsammare toner. Den trötta rösten bråkar inte längre, den suckar i ett skymningsland, där varats vassa kanter har slipats ner.
Ändå kvarstår samma ärende. Genom författarskapet har Lagerkvist febrilt sökt meningen. Men meningen förefaller vara hart när oåtkomlig, varför strävan oavbrutet misslyckas och kampen hela tiden måste börja om. Den paradoxala tron på en absolut Gud och en absolut frånvarande Gud förblir Lagerkvists djupaste erfarenhet. Inför denna insikt spränger i Ångest från 1916 ett skrik fram ur munnen. I den sena diktningen är munnen lika gapande, men skriket borta.
Å ena sidan bjuder så Lagerkvist på en kosmisk ordmusik, riktad mot evigheter och bortvända gudar. Å den andra är han strängt tidskritisk och mullfärgat jordisk. I ena stunden famlar läsaren bland oändliga tomheter, för att i nästa springa förlösande ut på smörblommeljust arkadiska ängar. Så ser hans poesi ut - och så låter den.
Stämman talar oförtröttligt om existensen, men tonläget förflyttar sig mellan skalans ytterligheter: harmonier, missljud, modulationer. Faran är att en tonsättning förenklat schematiserar tonfallen, till en ensidig styrning för det tolkande örat.
Men Anders Carlsson försöker inte i ton att avbilda Lagerkvists texter, försöker inte underdånigt imitera, komma i andra hand. Med elektrisk sårighet och med akustisk hudlöshet har han sensibelt gått in i ett konstnärligt ljudande samtal. Han har läst, han har lyssnat - och svarat.
Niklas Schiöler
författare och litteraturforskare
>>Recension i Corren!
