Aldrig glömmer jag dig, o liv
Aldrig glömmer jag dig, o liv,
sen den natt då du grep mig om strupen!
Jag var ung,
min kropp var finnig och rå.
Du grep mig så hårt om strupen!
Hur jag drömde den natten i sängens vrå
om ett liv i de ödsliga djupen!
Full av ångest jag skulle bland mänskorna gå,
alltid med din hand kring strupen.
Du skulle nästan strypa mig.
Blott hesa ord,
blott hesa ord skulle tränga
över mina läppar. Med jord, med jord
du skulle mitt blod bemänga.
Jag såg mig leva
stort och tungt
och ana de öde djupen;
mot mörkret vällde mitt blod så ungt ...
– Då släppte du taget kring strupen.
Aldrig glömmer jag dig, o liv,
sen den natt då du grep mig om strupen.
Jag var ung,
min kropp var finnig och rå.
Du grep mig så hårt kring strupen.
Ingen hand är så tom som min
Ingen hand är så tom som min,
intet hjärta så öde.
Trädde någon i mina gårdar in,
han trodde sig stå bland de döde.
Ensam går jag på en förtorkad mark,
längtar bort från mitt hjärta.
Ingen storm blåser tung och stark,
liten och tom är min smärta.
Vissna örter stå vid min fot,
ljumma vindar mig följa.
Intet rusar mitt bröst emot
med hög och skälvande bölja.
Var afton jag lutar mitt huvud trött
mot trädens kraftlösa stammar.
Alla mina vägar har jag förnött,
deras stoft över örterna dammar.
En gång skall jag lämna den mark mig livet gav,
lämna de öde gårdar.
En längtan till dödens dånande hav
jag djupt i mitt hjärta vårdar.
Kärleken är intet
Kärleken är intet. Ångesten är allt,
ångesten över att leva.
Gör du mitt liv ödsligt och kallt!
Efter solen vill jag ej treva.
Luta dig inte så varm mot min kind.
Jag vill frysa! Jag vill svälta!
Glädjen, glädjen är ingenting
för den som känt sorgens sälta.
Det är vackrast när det skymmer
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.
Jag är mull, jag är jord
Jag är mull, jag är jord, jag är tung av mitt kött,
av mitt blod, av min längtan hem.
Min gud, min mor, min ångest jag mött
och är tung av min längtan hem.
Jag trodde jag följde en ung blå stig
mellan stjärnor, en spenslig och fin,
jag var utanför världen och utanför mig,
en lånad, späd violin.
Nu vet jag, jag gick aldrig bort från mig själv,
min moders var varje mitt ord.
I mitt hjärta bröt fram en gammal älv,
min händer voro fulla med jord.
Och jag ligger och lyssnar till markens sång,
själv mark, själv mull och jord.
Mor, som jag smekte som barn engång,
underliga äro dina ord.
Det är skumt. Jag känner hur molnen gå
så sträva och grå kring min barm.
Mull, jord är min panna, och mörkren stå
vid min kind, som ännu är varm.
Ack hur ljuvligt att piskas sårig och trött
under skyarnas vinande rem.
Jag är mull, jag är jord, jag är tung av mitt kött,
av mitt blod, av min längtan hem.
Tanken har intet mål
Tanken har intet mål,
bönen har ingen fader.
Smärtan har intet hem,
längtan har ingen moder.
Födda utan navelsträng.
Döende okända.
Komna ur ingenting
och till Intet återvända.
Genom min själ
Genom min själ
flyger en skadskjuten fågel
på fladdrande vinge.
Slår mot rutan.
Flackar mellan kala väggar.
Finner ingenstans fäste.
När förlåten rämnar och guden blir sedd
När förlåten rämnar och guden blir sedd
då är hans ande förstenad.
Ej stiger du längre av andakt ledd
till templet upp för att bli renad.
Då skälver jorden med bävande dån
och mörkret ruvar bland svärden,
då hänger på golgatakorset hans son,
att frälsa den blodhöljda världen
Och knektarna hånar hans törneskrud
och sticker sitt spjut i hans sida.
Ty han är vår nye, okände gud
och därför måste han lida.
Uppståndelsemorgon, när kommer väl du
då vi i en troende skara
får samlas på jorden, som blöder nu,
och fyllda av undret vara.
Förr sökte du den djupa smärta
Förr sökte du den djupa smärta.
Nu flyr du bort.
Så fullt av nöd syns dig ditt hjärta,
ditt liv så kort.
All livets ängslan som du burit
vill bli till ro.
Då åt dess djup du dig försvurit,
du fann ej ro.
Ditt liv skall söka sin fullbordan,
ditt liv så kort.
Förr sökte du den djupa smärtan
Nu flyr du bort.
Den väg du går allena
Den väg du går allena den förer dig blott bort
dit där vi livet stena, till öde trakter bort.
Dit där vi grymt föröda vad vi inom oss bär,
det som ej blott vårt eget, som också andras är.
Hur stort att ensam träda i öde rymder ut,
att i sin djupa smärta blott se mot livets slut.
Att känna hjärtat svälta i bitter ensamhet
och lyfta sällsam gåva i hand av längtan het.
Den nämndes ofta starkast som bara livet svek,
som bort från allfarvägen i bittert armod vek.
Hans öde var hans trasor, hans lidande var sår –
Och den som blott förblöder han ej mot seger går.
Den ensamme är svagast. Ej för han ensam är,
men för att han förnekar det han inom sig bär.
Vår ande när den djupnar är livets breda älv.
Den väg du går allena för bort ifrån dig själv.
Längtan efter att vara din broder
Längtan efter att vara
din broder, du dolda själ.
Inte en främling bara,
en gäst hos sin egen själ.
Inte en som kommer
för en flyktig stund,
dröjer skyggt, i aning
om sitt väsens grund.
Så som källan ljusnar
upp mot jordisk dag,
som en gäst och främling
dig besöker jag.
Längtan efter att stanna,
vara hos dig kvar,
du som för en stund mig
som en broder var.
Låt mig gå vilse i ditt ljus
Låt mig gå vilse i ditt ljus,
bländad utav dig.
Låt mig överge mitt hus
och blott följa dig.
Låt mig gå förlorad, låt
dörren slå igen,
jord och himmel skiljas åt,
bliv min enda vän.
Solig stig är full av under
Solig stig är full av under
som blott ljus kan uppenbara,
gåtfullt djupa är de stunder
då vi helt får glädje vara.
Mörkrets alla hemligheter,
vad är de väl mot ljusets?
Allt det djup som dunkel heter
mot det stilla sommarsusets?
Nu löser solen sitt blonda hår
Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
Så enkelt, stilla är kanhända livet
Så enkelt, stilla är kanhända livet
att vi det därför ej kan fatta, gripa.
Oss blev dess mångfalds stora rike givet.
I symfonin hörs ej dess herdepipa.
Vi lyssnar, men omkring oss mäktigt brusar
orkestern som skall säga allt och forma
en rikedom av det som oss berusar,
och djupen nå och alla höjder storma.
Vi hör blott allt. Ej herdeflöjten stilla
som med sitt tema rent och enkelt stiger
ur fattig dal, ur det oändligt lilla,
och symfonin åt evigheten viger.
Fiskarbegravning
Den gamle kommit hem från havet
och inga sjöar mer
slår svåra över lovartsidan
och över toften ner.
Ej längre någon fara lurar
från by som blåser opp.
Storseglet vilar lugnt i vinden
och fyllt av ljus och hopp.
Emellan bergen långsamt ringlar
hans stofts begravningståg
och kistan bärs av samma nävar
som han i livet såg.
I snövit skjorta tryggt han vilar
och vaggar när de går.
Den blåa blicken stilla blundar
vid färden som han får.
Ej längre nu behöver revas
för vind så jämn och god
går båten över rena vatten
hem genom ljusets flod.
